Men det saknas en del information om det statistiska underlaget, som alltså sägs berätta att andelen partnermisshandlande poliser är betydligt större än motsvarande andel hos befolkningen i övrigt. Vilka poliser omfattar underlaget? Det är förstås lättvindigt att dra slutsatsen att poliser tar jobbet med sig hem, och är kärringen uppkäftig så ska hon ha sig en omgång. Men det är ju tämligen långt ifrån alla poliser som undantagslöst ägnar sin arbetstid åt att brotta ner buset. Det finns gott om utredare, administrativ personal, IT-experter och kommissarier som mest sitter vid ett skrivbord. Pucklar även dessa på sina fruar? Och hur är det med den numera rätt betydande andelen kvinnliga poliser? Örfilar de upp sina stackars män såpass att de blir åtalade för misshandel? Hur ser skilsmässostatistiken ut för poliser? Om de är en bunt kvinnomisshandlare så föreställer man sig nog att det finns en motsvarande brist på korrelation i antalet spruckna förhållanden i jämförelse med populationen i övrigt.

Vi ska nog ha klart för oss att underlaget i denna granskning är mycket magert, och även om indikationen är odiskutabel så bör de slutsatser som dras stå i proportion till argumentens vederhäftighet.

Det vore mer intressant, om än kanske inte riktigt lika angeläget, att penetrera frågan om varför så få poliser fälls för trafikbrott.

Resan inbegrep, förutom bevistande av bröllop en bit norrut i delstaten, även boende på sammanlagt fyra olika hotell, navigering medelst såväl publika transportmedel som hyrbil, shopping på Manhattan, åskådning av maratonlopp, besök på obligatoriska sevärdheter samt en hel massa traskande längs trottoarer. Som de riktiga globetrotters vi är så hann vi dessutom med att bekanta oss med samtliga av New Yorks tre stora flygplatser. Vi anlände till Newark i New Jersey, lämnade tillbaks hyrbilen på Laguardia och avreste från JFK.

Den största skadan var att alla kommentarer och text runt bilderna gick förlorade, så ännu så länge så är det rätt så barskrapat på sånt. Jag kommer dock att fylla på med redaktionellt material efter hand som jag får tid, och fläska ut layouten varefter jag lär mig programvaran. Lite nya album med varierande innehåll lär det också bli framöver.

Jag testar zenphoto som CMS i galleriet, vilken verkar vara lite enklare att ratta än Gallery2, som jag använde förut. Det här får till följd att det mesta som står på sidan om Bildgalleri är inaktuellt tills vidare. Men jag tror zenphoto är ganska självinstruerande, så någon ytterligare funktionsbeskrivning tycker jag inte behövs.

Välkommen att kika in!

Min sambo säger att alla män är likadana i det här avseendet. Lumpsamlare, får man höra. Jag undrar, jag. Tittar man in i hennes garderob så hittar man nog åtminstone 30 par skor. Jämför det med mina ynka 10 Ikea-nycklar…

När vi flyttade för några år sedan så hittade jag en gammal träback i ett förråd. I träbacken låg hundratals gamla kassettband. Och en tråkig vinter - en av de där första, utfattiga, efter det att man köpt hus - gick jag, som terapeutisk självtröst under de kortvariga pauserna mellan alla elräkningsinbetalningar, igenom banden för att se vad det var för gammalt skräp man samlat på sig genom åren, utifall att.

Mycket gamla blandband var det, med musik man glömt bort, men som man med glädje återupptäckte, tillsammans med alla gamla minnen man nostalgiskt erinrade sig med hjälp av musiken. Och kassetter man lånat av kompisar men aldrig lämnat tillbaks… (Förlåt!)

Men så var det också en hel del kassetter med demolåtar på, från olika band man spelat med genom åren. Det fanns förstås massvis med skräp som framkallade både skratt och stunder då det var så pinsamt att man knappt orkade lyssna. Men någon gång så råkade man på något som faktiskt inte var så himla pjåkigt, och som det vore roligt att rädda kvar i en form som är litet mindre förgänglig än ett kassettband. Så jag kopplade det gamla kassettdäcket till en mixer och spelade in musiken på datorn.

Vad jag skulle göra med det här materialet sen hade jag förstås ingen aning om just då, men undanräddat var det i alla fall, och lättåtkomligt katalogiserat på hårddisken.

Det tog en stund innan det blev sen. Men härförleden så lyssnade jag igenom en del av materialet igen, och kunde konstatera att en del av den här musiken är jag nästan barnsligt stolt över att ha varit med om att producera. Så varför inte även låta andra få ta del av det? Om inte annat så för att gjuta lite olja på svallvågorna i mitt stolta bröst och ta ner saker och ting till rimliga proportioner! Sätta låtarna i ett sammanhang där de får en chans att höras på samma villkor som all annan musik från den här tidsperioden. Själv tycker jag att det håller rätt bra, men jag skulle gärna välkomna även andra synpunkter…

När jag hade valt och vrakat färdigt så visade det sig att det räckte till för att kompilera två stycken “nya album” av den gamla musiklump jag samlat på mig. En platta med Vagabond, och en med Tumbleweed Trail.

Vagabond fanns 1989-92, ungefär, och Tumbleweed Trail verkade under andra hälften av 90-talet. Gemensamma nämnare för bägge banden är mina trogna vapenbröder Johan Dereborn och Robban Wirensjö. Det känns nästan som om jag aldrig lirat utan dessa två av mina allra bästa vänner, och jag är dem stort tack skyldig för att de stått ut med mig under alla år, och att de ställt upp med sin briljanta talang och sina stora musikhjärtan på alla de projekt vi huvudlöst kastat oss in i tillsammans.

I En Annan Tid heter Vagabondplattan. Elva låtar med svensk tidig 90-talspop av, tycker jag själv, yppersta klass. Att det inte blev något mer av det här bandet är nästan märkligt, kan man tycka, åtminstone om man inte är så bekant med hur nyckful och oberäknelig musikbranchen i själva verket är, och alltid har varit.

En singel lyckades vi i alla fall få ut, och den blev å andra sidan en smärre hit som spelades tämligen ofta på riksradion under våren -91. Producerad av Roxettes tekniker Alar Suurna och inspelad i gamla EMI-studion i Skärmarbrink. Någon vidare marknadsföringsbudget fanns aldrig eftersom vi låg på ett pyttelitet bolag, som vi dessutom kom på kant med rätt fort, så någon ny inspelning blev aldrig aktuell. Tyvärr för oss båda, antagligen.

Plattan innehåller 11 låtar, och bland dem även såväl A- som B-sidan av singeln. I övrigt finns där representerat poplåtar från åtminstone tre olika studiosessioner där vi spelade in demos. För det mesta använde vi oss av en inspelnings- och replokal i Tullinge, Lagret. Minnesvärt var den gången då vi hade hjälp av Bosse Reimer för att spela in. Utrustad med sitt geniala sinne inte bara för sound utan även för teknik så byggde han i stort sett om hela studion innan vi satte igång att spela in, och utrustningen hade aldrig låtit så bra nån gång tidigare. Och efter inspelningen återställde han förstås studion till sitt ursprungliga mediokra skick…! Stort tack även till Chrille Sjöblom som var oss till stor produktionshjälp vid ett flertal tillfällen. Tråkigt bara att dessa ganska usla kassettkopior på inspelningarna får stå som representant för hur det verkligen lät.

Tumbleweed Trail-plattan har jag valt att kalla “Legacy”. Dels av den anledningen att det TT gjorde, eller åtminstone syftade till att göra, var att plocka upp den fallna mantel som tidiga 70-tals country rock-band som Poco, The Eagles, Flying Burritos m fl släppt i vägdammet. Men dels också att låtarna på plattan förstås i viss mån utgör den arvedel vi själva lämnar efter oss.

Tumbleweed Trail lämnade dock inte efter sig några officiella utgåvor i form av egna plattor. Däremot spelade vi in en bluegrassversion av en av E-Types låtar, vilken hamnade på hans album Last Man Standing. Angels Country hette den, och var alltså vår tolkning av megahiten Angels Crying.

Dessutom blev det en del såväl tv- som radioframträdanden, och vi stod dessutom som värdar och husband för tjogvis av klubbkvällar med coutryprofil på krogar i såväl Stockholm som Visby, med gästartister som E-Type, Mikael Rickfors, Lotta Engberg, Niclas Frisk, Tommy Körberg, m fl. på scen.

Vi är Micke Lyander på Sandkvie Studios stort tack skyldig för hans fenomenala produktioner av låtarna på plattan.

Allt material finns förstås på min musiksajt strummindude.com. Jag hoppas att du har tid en stund att komma förbi och lyssna. Lämna gärna någon kommentar efter dig, antingen här eller där. Och kom gärna tillbaks fler gånger!

Varje vardag under april väljs en ny artist bland de 800 som slutförde the RPM Challenge 2008 ut av en producent på radiostationen, och en låt från plattan skickas ut över etern, tillsammans med en presentation av artisten.

På radiostationens hemsida finns alla utvalda artister med bild och presentation, under rubriken Second Stage. Där finns även podcasts från sändningarna, så man kan höra hur utsändningen lät.

(Som du säkert redan noterat så är allt musikinnehåll nu borttaget från jana.se. Allt sådant är överflyttat till min musiksajt strummindude.com.)