Visst, hösten är en fin årstid. Färgerna sprakar i trädkronorna. Luften är, i motsats till den heta sensommarens dåsiga kvalmighet, hög och frisk. Man kan tända några levande ljus och höstmysa. Kanske laga till en riktigt mustig fransk, outtalbar gryta att avnjuta tillsammans med något lämpligt motsträvigt och i annat sammanhang svårdrucket rött vin. Föra lågmälda, melankoliska samtal om sommaren som var och sedan värma sig med en rökig Islay framför den späntvedsdoftande, nytända brasan i öppna spisen.

Samtidigt, jag läste nånstans att när folk i någon enkät fick möjligheten att önska sig en viss tidpunkt på året framför andra så låg just den tredje veckan i oktober av en eller annan anledning inte på någon alldeles framstående placering. Kanske är förklaringen att oktober och november förstås är riktiga skitmånader. De kan nog för de flesta i bästa fall betraktas som prövningar som man bara får försöka ta sig igenom bäst man kan. Med någon fåfäng förhoppning om att man under vägen inte må drabbas av höstdepression, höstångest eller hopplöshet inför det långa mörker man nu står inför. Och just i början av den tredje veckan i oktober så har ju eländet knappt ens börjat. Man har inte tagit sig så långt som halvparten av vägen genom oktober och november ens, den första och kanske allra mörkaste tredjedelen av mörkrets tid.